English Romantic Painter, 1775-1851 Joseph Mallord William Turner (23 April 1775 ?C 19 December 1851) was an English Romantic landscape painter, watercolourist and printmaker, whose style is said to have laid the foundation for Impressionism. Although Turner was considered a controversial figure in his day, he is now regarded as the artist who elevated landscape painting to an eminence rivalling history painting. Turner's talent was recognised early in his life. Financial independence allowed Turner to innovate freely; his mature work is characterised by a chromatic palette and broadly applied atmospheric washes of paint. According to David Piper's The Illustrated History of Art, his later pictures were called "fantastic puzzles." However, Turner was still recognised as an artistic genius: the influential English art critic John Ruskin described Turner as the artist who could most "stirringly and truthfully measure the moods of Nature." (Piper 321) Suitable vehicles for Turner's imagination were to be found in the subjects of shipwrecks, fires (such as the burning of Parliament in 1834, an event which Turner rushed to witness first-hand, and which he transcribed in a series of watercolour sketches), natural catastrophes, and natural phenomena such as sunlight, storm, rain, and fog. He was fascinated by the violent power of the sea, as seen in Dawn after the Wreck (1840) and The Slave Ship (1840). Turner placed human beings in many of his paintings to indicate his affection for humanity on the one hand (note the frequent scenes of people drinking and merry-making or working in the foreground), but its vulnerability and vulgarity amid the 'sublime' nature of the world on the other hand. 'Sublime' here means awe-inspiring, savage grandeur, a natural world unmastered by man, evidence of the power of God - a theme that artists and poets were exploring in this period. The significance of light was to Turner the emanation of God's spirit and this was why he refined the subject matter of his later paintings by leaving out solid objects and detail, concentrating on the play of light on water, the radiance of skies and fires. Although these late paintings appear to be 'impressionistic' and therefore a forerunner of the French school, Turner was striving for expression of spirituality in the world, rather than responding primarily to optical phenomena. Rain, Steam and Speed - The Great Western Railway painted (1844).His early works, such as Tintern Abbey (1795), stayed true to the traditions of English landscape. However, in Hannibal Crossing the Alps (1812), an emphasis on the destructive power of nature had already come into play. His distinctive style of painting, in which he used watercolour technique with oil paints, created lightness, fluency, and ephemeral atmospheric effects. (Piper 321) One popular story about Turner, though it likely has little basis in reality, states that he even had himself "tied to the mast of a ship in order to experience the drama" of the elements during a storm at sea. In his later years he used oils ever more transparently, and turned to an evocation of almost pure light by use of shimmering colour. A prime example of his mature style can be seen in Rain, Steam and Speed - The Great Western Railway, where the objects are barely recognizable. The intensity of hue and interest in evanescent light not only placed Turner's work in the vanguard of English painting, but later exerted an influence upon art in France, as well; the Impressionists, particularly Claude Monet, carefully studied his techniques.  Related Paintings of Joseph Mallord William Turner :. | No title | Fly | Village | Castle | Mountain |
Related Artists:
Pieter Boel
(1626-1674) was a Flemish Baroque painter who specialised in lavish still lifes. Boel was born in Antwerp. He probably went to Italy in 1650. In 1668, he worked for Charles Le Brun (1619-1690) in his first tapestry making studio. According to Arnold Houbraken, whose source was his picture in Cornelis de Bie's book Het Gulden Cabinet, he specialized in painting animals. He died in Paris.
Pavlosky, Vladimir
American, 1884-1944
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.